Rik men ändÃ¥ fattig ?


Det kom ett mail!

Hittade din sida när jag uppgivet satt och googlade på internet, desperat sökandes efter något som skulle kunna råda mig. 
Jag är en människa som är väldigt intresserad av andra människor. 

Deras livshistoria, glädjeämnen och sorger, hur de firar medgångar och hur de hanterar motgångar. 
Ord är intressanta och våra tolkningar av orden och då jag och min familj är i ekonomiska svårigheter har jag funderat mycket kring ordet fattig.  

Livet blev lite tufft efter andra barnet, maken är lite för snäll och jag var sk "lyxhustru", dvs hemma med barnen. 

Vi kämpade på och jag hade börjat söka arbete men inte fått något när min man blev arbetslös under ett år. 

Jag lyckades få ett deltidsarbete inom vårdsektorn men det gav inte så mycket mer än mat på bordet. 
I samma veva började vårt äldsta barn må dåligt, depression och självdestruktivitet. 

Jag som redan gått in i väggen en gång började återigen få stressymptom men försökte hålla huvudet högt för att inte min man också skulle bryta ihop.
 
Nu har det gått fem år och min man har sedan fyra år haft fast arbete igen, trivs bra och har bra lön. 

Jag har jobbat 70% fram till i somras då jag sa upp mig för att börja studera, kroppen håller inte längre för städning och en gammal obehandlad arbetsskada har gett mig nervpåverkan som kanske aldrig läker ut om jag inte tar det lugnt.  

Vårt problem är att vi aldrig kommer ikapp med våra skulder.

 Vi har lyckats bli av med en hel del men nu har vi hamnat i status quo där vi hela tiden är utan pengar sista veckan innan löning och alltid ligger en månad back med någon räkning. 

Finns ingen som helst buffert och det största problemet är elräkningen som vissa månader är extremt hög. 

Vi släcker lampor, kör med lågenergilampor överallt, eldar pellets under den kalla årstiden och varken tvättar eller diskar i maskin mer än våra grannar. 
Det som går hos oss är en TV samt en dator, vi har barn, bor på landet och jag har hela mitt sociala liv genom internet pga detta. 
Kommunens elkille har varit här och kan inte hitta något som kan göra att vi gör av med så mkt el ibland. 


Nu ringde socialtjänsten idag och sade att Vattenfall återigen larmat för oss. 
Vi har fått strömmen avstängd några ggr och kommunen har varit inkopplad fem ggr på fem år, om jag minns rätt. 
Vi betalar men inte alltid i tid, ibland med avbetalning och i min mening har vi verkligen visat att vi försöker men de där jätteräkningarna kommer som en chock då våra pengar alltid tar slut innan månaden gör detsamma. 

Jag har varken orkat eller kunnat bistå min man i detta med att betala räkningar då jag och siffror inte kommer överens. 

Nu är jag diagnosticerad med ME, myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrom eller "trötthetssyndrom" som det kallas till vardags och är sjukskriven på halvtid från mina studier. 

Detta har jag förmodligen dragits med sedan minst 10 år tillbaka och det är en stressjukdom. 

Jag kan inte hantera någon som helst stress, hjärnan blir blank, jag får stressymptom som tryck över bröstet, trånghetskänsla i halsen, dåligt humör (såklart) och en enorm trötthet. 

Har svårt för intryck; människor, rörelse, ljud och dofter...vilket självklart inverkar på mitt liv, socialt som med att kunna hålla isär datum, tider och naturligtvis även det här med räkningar. 
Min prognos är god då jag har stor insikt i min sjukdom och försöker ta tag i det hela. 

Går i terapi hos en blivande psykolog och försöker ta tag i mitt mående här hemma med sömn, frisk luft och att tänka på mig själv. 

Såklart är det svårt när man inte vill spendera ett öre, det kostar med hjälp, att ta sig till hjälpen och att följa ordinationer som; "ta upp handarbete igen"...material kostar. 
Nåväl, det är viktigt att orka jobba den dagen jag har studerat färdigt.  

Nu undrar jag; är vi fattiga? 
Min man har en bra lön, jag får mer som studerande än när jag jobbade då jag inte längre pendlar 41 mil/v och inte har barnomsorg. 
Men lönen är slut efter 3 v då vi har betalat alla räkningar. 

Har haft två semestrar då vi rest bort (inom landet) på 7 år, röker ej, köper kanske en flaska vin per halvår, har köpt kläder åt mig själv för gissningsvis 1000 kr de senaste 5 åren, mestadels strumpor, dito för man och barn. 
Vi använder kläder som vänner ger oss, helt OK för oss men ibland önskar jag att jag hade råd med fotriktiga skor åt mig och barnen (maken får arbetsskor genom jobbet). 

Ingen tandläkare trots fem knäckta tänder (än gör de inte ont) och jag köper inte den medicn jag egentligen skulle behöva för de "kvinnoproblem" jag dragits med i 10 år. 

Min yngsta dotter har problem med eksem och de försöker vi sköta med hemgjord olja. 
Sjukvårdens förslag hjälper ändå inte men det finns jättebra alternativa krämer men de har jag inte råd med och det skär i hjärtat... 
Min man jagar, det kostar men vi får mkt älgkött. 
Vi fiskar på sommaren o fryser in. 

Jag handlar billigt och fryser in, självklart stresskött från misshandlade djur...vem har råd med annat och det tär på mitt dåliga samvete - både mot djuren och mina barn som inte får i sig bra mat. 

Jag plockar bär, svamp, nässlor...allt jag kan hitta. 
Vi bor på landet så jag försöker odla efter ork; potatis, bönor och kål och diverse bär. 

Jag blir så uppgiven då jag vet att det enda vi skulle behöva är att få komma på en månadslön plus för att förhoppningsvis kunna betala våra månadskostnader utan att hamna på minus när de där elräkningsöverraskningarna kommer hux flux.

Men hur ska det gå till? Jag är rädd för att allt ska accelerera, att min man också ska bryta ihop och inte orka jobba, att vi måste lämna vårt hus (självklart blir det ytterligare 500 000 back då ingen köper hus här för 600 000). 

Därtill skulle varken jag, med min diagnos, el min man må bra i en lägenhet inne i samhället eller staden, vi är naturbarn. 

Vi har varandra och mycket kärlek, tak över huvudet än så länge och gott om mat men att aldrig veta om man klarar månaden ut och om vi någonsin kommer att bli skuldfria, tär på mina nerver något oerhört!  

Jag läser om alla som bara slussas runt runt i skuldkarusellen och blir så rädd...börjar må så dåligt. Jag skäms... 

Jag skäms för att jag är så dum, för att jag inte orkar med, till slut för att jag finns till och att mina stackars barn hamnade just hos oss. 

Min äldsta mår fortfarande dåligt, där har ingen stöttat och jag och min man orkar inte ta tag idet. 

Vi försöker ta oss igenom dag för dag, vecka för vecka och månad för månad. 

Livet rinner förbi och snart är barnen utflugna och vi kommer förmodligen fortfarande att slita för att få det att gå ihop. 
Känner mig så fruktansvärt uppgiven...

Skönt att skriva av sig, inte för att det hjälper men kanske jag ändå kan få lite respons och svar på min fråga; är vi fattiga? 

Med vänliga hälsningar 

Anonym
webbmasterdensöndag 15 december 2013 - 22:18:02

Nyhetskategorier